Söndag

På bara några sekunder kan ett liv slockna.
Det känns helt overkligt. Kan inte riktigt förklara känslan som jag känner i min kropp dygnet runt. Jag sover jätte dåligt och det är så mycket som snurrar i mitt huvudet. Jag är förvirrad.
När min pappa ringde och sa att gammelfarmor dött, vart jag förvånad. Jag trodde att hon skulle leva i en evighet. 87 år gammal. Tolv dagar senare ringer pappa igen och säger att gammelfarfar somnat in. 92 år gammal. Jag kan fortfarande inte förstå det. Det hade vart med om så mycket och nu ligger dem bredvid sin dotter och vi tror emellanåt att dem sover där nere i jorden. Samtidigt som vi tror att dem lever vidare. På nya äventyr som dem kanske glömde bort att göra. Tidigare idag åkte vi upp och "hälsade på dem". Det var hemskt. Att se en sten, en stor sten. Den är jätte vacker. En bok som berättar om en början och ett slut medans det emellan är skrivet i våra minnen.
Marken under våra fötter kan försvinna så fort. Och därför tänker jag fortsätta ta tillvara på allt runt omkring.
Jag får ursäkta detta personliga inlägg men av någon anledning ville jag skriva det här och inte i min lilla bok.